Varning för långt inlägg, part 1.

Som de flesta av er vet, så lider jag av problem med magen. Problem, som så ofta påverkar både min vardag, mig själv och mina närstående negativt. Jag blir hemma från skolan, surar och mår allmänt dåligt och illa. För cirkus 1 ½ år sedan började jag, sakta med säkert - att gå ner i vikt, som ett resultat av att magen gjorde uppror. Jag mådde stundtals extremt dåligt, hade en fruktansvärd press på mig själv och stressade sönder min stackars kropp totalt.

Jag har så länge jag kan minnas, alltid haft enorma och ibland rentutav orimliga krav på mig själv när det kommer till precis allt jag tar mig an, och ger alltid 110% eller mer för att lyckas med det som för tillfället står på livsschemat. Tror att jag "begåvats" med det man i dagligt tal brukar kalla för ett riktigt jävlar-anamma. Och inte ett så litet sådant heller. Men att ständigt vara "den duktiga flickan" har kommit att kosta mig en hel del, i synnerhet rent hälsomässigt. Mina doktorbesök har varit regelbundna och jag tror att jag har undersökt i princip allt man kan undersöka - utan resultat. Och visst är det förvisso bra, men samtidigt så vill jag ju ha en förklaring till varför jag mår som jag gör. Svaret stavas kort och gott IBS; ett tillstånd som innebär att tarmvägarna mer eller mindre alltid är irriterade och känsliga. Livet ut. Men jag kämpar på! Jag kämpar på för att jag inte vill låta magen hindra mig ifrån att göra det som jag älskar här i livet. Jag är medveten om att min dåliga mage och mina stressiga vanor har gjort att jag tappat omkring 5 kilo kroppsvikt, och att det inte är okej. Men faktum är att jag mellan varven ändå mår helt fantastiskt bra - och det om något borde ju vara okej, eller hur...? Min viktnedgång har a-l-d-r-i-g varit frivillig, det är något som jag verkligen starkt vill poängtera. Jag har lidit utav den, gråtit mig till sömns många nätter och oroat mig som en jävla idiot. Och bättre har det knappast blivit av att omvärlden sneglat snett och hävt ur sig nedlåtande kritik i form av att jag ser sjuk ut i min något tunnare kropp. Det har snarare varit en kniv i hjärtat. Som att bli huggen hårt och skoningslöst. Som att bli tryckt hundrafemtio meter ner under jorden och som att få självkänslan berövad på två röda. För ni skulle bara veta vad jag kämpar. Ni skulle bara veta hur vågen har mig i sitt brutala och ofrånkomliga grepp. Jag slavar under den och gråter en skvätt för varje hekto som går förlorat. Det skulle aldrig vara okej att påpeka att någon har "gått och blivit tjock". Men när någon visar på motsatsen, så yttrar man sig mer än gärna - med eftertryck. Varför...? Kanske har det att göra med de stundande och sjuka skönhetsideal som vi dagligen matas med. Men att automatiskt placera folk i diverse fack utifrån utseende och kroppsmått är ju lika sjukt det med. När somliga spiller både blod, svett och tårar under tuffa timmar på gymmet under strikta dieter - så kämpar andra lika hårt för att gå upp i vikt. Jag är en av dem.

Idag borde de flesta veta att både BMI och kilon på vågen inte till fullo ska ses som sanna mått för vad som bör betraktas som sunt och hälsosamt. En kroppsbyggare på 100kg tillhör ju knappast gruppen "fetma" trots sin vikt, då siffrorna på vågen bara vittnar om en stark och muskulös kropp. Eller hur?

Jag vill slå ett slag för vår unikhet som människor. För hur vi än vrider och vänder på det, så kommer vi alltid att ha olika förutsättningar; olika kroppar och olika utseende. Men det är ju det som också är så himla fantastiskt! Det är vår unikhet som gör att jag är jag och att du är just du. Var stolt över dig själv och älska det som du begåvats med, istället för att ödsla dyrbar tid och onödiga tårar på komplex och sådant som får dig att må dåligt. Jag vet att det är svårt, men även att det inte är hundraprocentigt omöjligt att bli starkare i sig själv. Framförallt kvinnokroppen är ju något av det vackraste som finns; lång som kort, slank som kurvig, storbystad som småbystad. Älska dina kurvor oavsett! Det är nämligen vad jag har som mål för resten av livet: att inse mitt eget värde. Att försöka älska det jag ser i spegeln, istället för att motarbeta det. Vad andra tycker och tänker ska inte röra mig i nacken - jag har en pojkvän som älskar mig och som tycker att jag är vackrast i hela världen, vad mer begär jag? Det är ju trots allt jag och ingen annan som ska leva ett liv i denna kropp. Jag kan både gå, springa, simma, hoppa och röra mig fritt. Jag har med andra ord en kropp som fungerar så gott som felfritt, trots att magen är ett litet dilemma i sig. Jag är smal, jag vet - men jag mår bra. Jag har inte anorexi. Jag led utav det som tonåring i 12-13 års ålder, och vet vilket helvete det är. Att återigen frivilligt utsätta mig själv; min kropp och mitt psyke, min familj, pojkvän och mina vänner för detta vore likvärdigt med att begå ett socialt och blodigt, innerligt personligt självmord. Det vill säga - något otänkbart som ALDRIG för någonting i hela världen ens skulle komma på fråga.

Jag skulle kunna skriva en bibel just nu, men väljer att avsluta här för denna gång.
Sköt om er därute och glöm aldrig att ni är fantastiska, vackra och supersexiga. Hela bunten. Massa kärlek från er XS-Sofie.