Bad update, I'm sorry.
Ohyes, sämst uppdatering - CHECK.
Men NU äntligen finns det lite att gotta sig i - hur bra? WOHOOOO. Till att börja med så vill jag bara poängtera att jag och min älskade pojkvän firade 1 år tillsammans i lördags. Helt sjukt vad fort tiden går. Och helt sjukt vilket fantastiskt år vi har haft tillsammans. Dagen började lugnt, för att senare fortsätta i samma fotspår på vägen mot en totalmysig kväll inkluderad en underbar trerättersmiddag på Strand. Personligen svalde jag en Löjromstoast till förrätt, följt av en laxfiléplanka nersköljt med lite gott rosé, och som final en tryffelaktig chokladbit med en klick grädde och bär på toppen. Givetvis med den självskrivna koppen svart kaffe. Gööööörgott! TACK, mitt hjärta. Du är en one of a kind. Helt amazing. Och jag älskar dig. Det vet du.
Äntligen fredag!
Har haft en flitig dag i skolan vartefter jag mötte upp Sofi, Josefine och Rasmus för en fika. Allt var i sin ordning; muffinsarna var sötfula, bärkakorna såg ut som spetälsk och chokladbollarna var stenhårda och äckliga (?) Min morotskaka å andra sidan, var precis lika försvinnande god som alltid.
Nu sitter jag bänkad vid ett bord hos min superfina man. Vad kvällen har att erbjuda återstår än att se: kanske blir det lite lugnt och skönt pizzamys med en eventuell bio inkluderad, eller så följer vi två Sofis råd och drar en avslappnad pubkväll tillsammans med dem.
Hoppas ni alla får en fortsatt fin dag/kväll/natt!
Puss
Dagens DD
Fint, tjejeeeeer! Åtminstone webbsidans uppenbarelse... I det tryckta exemplaret ser jag nämligen endast och onekligen ut som en salig häst utan tänder. Mitt "tandkött" var groteskt, precis som mina övriga väninnor på samma prydliga foto. Hahaha, det var så fult - och ändå precis samma bild som ni ser här nedan. Tryckfel vettni, himla lustigt ;)
UF-mässa
Idag hade vi en liten mässa på skolan, där de elever som valt att starta upp ett eget UF-företag som projektarbete "ställde ut" och propagerade lite för sina produkter. Trots att det var lite långrandigt om vartannat så var det faktiskt rätt så givande och roligt - i synnerhet med tanke på den positiva feedback vi fick från dem som kom fram och kikade! Vår kära Helen hade bakat supersöta små minimuffins som vi bjöd på, och nog fasen må jag säga att de var goda. Helt lagom i sin size dessutom - fantastiska små munsbitar (hiiiiimla bra för samvetet där... bara att smaska på! Hoho...)
Chocolate, blueberry - or why not a slightly fresh taste of lemon...?
Karin, jag, Josefine, Helen och Cathrine.
Hello wednesday
Idag är alla bekymmer som bortblåsta och jag känner mig sådär löjligt glad av någon anledning. Tror det brukar betyda att magen än så länge är på min sida. S-Å-J-Ä-V-L-A-U-N-D-E-R-B-A-R-T.
Sitter här och smuttar kaffe. Dagens första kopp är alltid lika ljuvlig. Enda nackdelarna med detta kaffe-och-te-drickande dilemma är att tänderna tar stryk, gulnar och blir fula. Kanske inte sådär blåsvarta som efter något glas rött eller en stadig portion blåbär, men nog fan ser jag nyansskillnad här i spegeln bredvid. Fan-fan-i-fan. Fast ja.... i mitt fall spelar detta bryderi kanske ingen större roll eftersom att mina tänder redan lider av medfödd missfärgning och gropar, åtminstone längst in. Hehe.
Nu ska jag trycka ett par äggmackor. En liten last jag har sådär. Knäckemackor med ägg och kaviar. Men liksom... Vet ni hur gott det ÄR eller?
IBS, go to hell.
Det hela började igår kväll då jag tappert skulle sova utan tryggheten jag har i min prins, and as you might guess, så gick det ju inget vidare. Alls. Fy. Suck. Stön. Jag tror jag slocknade kring 01-snåret med ett lätt illamående som så ofta annars, för att sedan vakna upp av magknipet från helvetet. Sååååå, gott folk... klockan 4 imorse (ohyes, insanity...) gick jag upp och bosatte mig på toaletten. Och grät en skvätt. Också som så många gånger annars.
I många fall fullkomligt h-a-t-a-r jag min mage. Åtminstone dagar som ter sig likt denna. Jag gör det inte för dess ytliga karaktär, för den kan ju vara helt okej trots allt. Det har jag lärt mig. Den är liksom sådär lagom platt och fin utan att bli omysig. Åtminstone de dagar den inte svullnar upp likt en luftballong så att jeansen knappt går att stänga och det stramar åt kring midjan som om jag försökt kränga lillsyrrans små flickbyxor. Det är då det skär inombords, i dubbel bemärkelse. Det skär för att min mage och jag inte kan samarbeta tillräckligt bra och för att den inte alltid är så himla kompromissbar. Kanske har jag ätit för mycket, för lite eller för fel. Och det skär i mig för att den gör mig sur, ledsen och deprimerad. Och för att jag motvilligt låter det gå ut över dem jag älskar.
Blev tvungen att bryta idag före marknadsföringen och supersnälla Cathrine skjutsade mig till apoteket för lite medicin och ett par bananer på Ica. Och nu - en guldvärd lift upp till min man senare, sitter jag ihopkurad i soffan med en stor kopp grönt te och väntar på att han ska komma hem, pussa på mig, lägga en värmande hand på min dumma mage och säga att allt blir bra och att jag inte kommer att spy. Som han alltid gör, den guldklimpen.
Måndag den tionde januari
Sha. Eller nåt.
Idag har jag stånkat mig igenom årets första skoldag efter ett underbart jullov! Lugn och fin start på terminen (som för övrigt är min sista - liksom WTF...? Sedan när började tiden gå så jääääkla fort?!), snickrade lite på en egen religion under två timmars tid, följt av en slumrig layout-lektion som lektes bort framför datorn med mina söta Freya-flickor.
Nu - en kycklingsallad, en kaffe med finaste pojkvännen min och en bussresa senare, har jag åter hamnat framför plåtburken, med en smärre huvudvärk som oönskat sällskap dessutom. Ångrar att jag inte stannade hos min bästa. Tänk vad man kan hålla av någon. Efter snart ett år tillsammans är jag kärare än någonsin ♥
And so the story begins...
...med ett kort och gott konstaterande: Jag har joinat bloggosfären. Igen.
Så ja, härmed drar blogglillan sitt första friska andetag efter några trånga månader i cybermorsans visuella livmoder - och hon är både supertaggad och lycklig.
Hur som haver. Den här bloggen kommer att agera likt mitt personliga och alldeles egna terapeutiskta bollplank. Jag kan periodvis känna mig fullkomligt till bredden sprängfylld av både tankespöken och mer eller mindre väsentliga funderingar, som alla har en gemensam nämnare i att längta efter lite fritt spelrum. Och det är precis vad de ska få här. Med lite edge och med mycket hjärta, givetvis. För den här bloggen är jag. Den är etthundratjugo procent Sofie Graw med en touch av grädde på det fluffiga levnadsmoset. Mycket gott.
Så snart alla pusselbitar fallit på plats, så snurrar karusellen igång.
Med mycket nöje och massa kärlek.
Wei-hej.
