YEEEEES, bra dag som fa-an. Not.

Det hela började igår kväll då jag tappert skulle sova utan tryggheten jag har i min prins, and as you might guess, så gick det ju inget vidare. Alls. Fy. Suck. Stön. Jag tror jag slocknade kring 01-snåret med ett lätt illamående som så ofta annars, för att sedan vakna upp av magknipet från helvetet. Sååååå, gott folk... klockan 4 imorse (ohyes, insanity...) gick jag upp och bosatte mig på toaletten. Och grät en skvätt. Också som så många gånger annars.

I många fall fullkomligt h-a-t-a-r jag min mage. Åtminstone dagar som ter sig likt denna. Jag gör det inte för dess ytliga karaktär, för den kan ju vara helt okej trots allt. Det har jag lärt mig. Den är liksom sådär lagom platt och fin utan att bli omysig. Åtminstone de dagar den inte svullnar upp likt en luftballong så att jeansen knappt går att stänga och det stramar åt kring midjan som om jag försökt kränga lillsyrrans små flickbyxor. Det är då det skär inombords, i dubbel bemärkelse. Det skär för att min mage och jag inte kan samarbeta tillräckligt bra och för att den inte alltid är så himla kompromissbar. Kanske har jag ätit för mycket, för lite eller för fel. Och det skär i mig för att den gör mig sur, ledsen och deprimerad. Och för att jag motvilligt låter det gå ut över dem jag älskar.

Blev tvungen att bryta idag före marknadsföringen och supersnälla Cathrine skjutsade mig till apoteket för lite medicin och ett par bananer på Ica. Och nu - en guldvärd lift upp till min man senare, sitter jag ihopkurad i soffan med en stor kopp grönt te och väntar på att han ska komma hem, pussa på mig, lägga en värmande hand på min dumma mage och säga att allt blir bra och att jag inte kommer att spy. Som han alltid gör, den guldklimpen.