Inatt vaknade jag av att jag gallskrek. Rakt ut. Det skar i hela kroppen och var ta mig fan helt fruktansvärt. Jag förstår mig inte på mig själv i sovande läge och nattligt beteende alla gånger. Ena natten skrattar jag, den andra gråter jag. Och nu skrek jag så högt och jävligt att jag nästan gav min stackars älskade pappa hjärtinfarkt. Jag och mamma låg och skrattade åt det i en hel timme efteråt tror jag, från 3 till 4, som små busiga tonårsflickor. Trots att det inte var roligt för fem ynka svenneöre. Usch så barnsligt va. Hihihi :$

Nu i efterhand börjar jag nästan misstänka att jag hade extrema mardrömmar om oren hy och finnar. Hell, alltså. Jag ville skrika rakt ut när jag såg mig själv i spegeln imorse. Liksom vad faaaan äre som spökar? Jiddrars i min lilla låda och dra mig baklänges, någon. Jag som aldrig någonsin haft problem med huden på något sätt överhuvudtaget. Why now? Frågorna började genast hagla ner i takt med den stigande paniken och ett frenetiskt viftande med armarna. Har jag ätit nåt konstigt? Allergisk reaktion? Är det något fel på min ansiktscreme? JAG ÄR VÄL INTE GRAVID...........? Omöjligt. Eller äre helt enkelt bara jag själv som blivit mer uppmärksam? Shiiiiets. Måste bero på p-pillrena. Hormonell obalans, here I come!!!!!!!!!!!!!!! Det var ju själva fan alltså. Slutade ta dem för en knapp månad sedan efter år utav flitigt användande, då jag trodde mig kunna få bättre pli på magen eller något om jag la av, men icke sa nicke och vände på klacken. Istället blossar fejjan upp likt en salami. Nice! Härmed vet jag i åtminstone vem som ska börja knapra igen, mark my words.

Tack för det. Ville bara få gråta ut lite i detta utseendefixerade samhälle.
Ta det dock med en nypa salt, det är viktigt.

I övrigt blir jag bara starkare. Gudomligt skönt känns det. Finns några små fina därute som gör mig extra glad just nu.  Ni vet vilka ni är. Puss på er