Här sitter jag, mitt uppe i min dagliga fruktfrossa och läser Veckorevyn, när jag plötsligt sätter bananen i halsen av exceptionell avsmak. Varför? Svaret är kort sagt motbjudande och spränger ramarna för allt vad äckelhet innebär med råge:



Liksom, vad i helvete? Nog för att det utan undantag verkligen ALLTID är fruktansvärt vidrigt och hemskt och jobbigt att kräkas. Men det här tar fan priset. Här sitter jag med en mosig banan i munnen och riktigt känner hur dess smetiga konsistens växer likt en amöba i munnen på mig, samtidigt som en av mina redan största fobier fläskar på sin horribla unfreshness-status med typ femtioelvatusen kilo, på bara två röda. Jag sväljer motvilligt och känner efter i magen. Frågorna i mitt huvud börjar plåga mitt stackars psyke. Om jag någon gång i mitt liv tvingas genomlida fekala kräkningar så dör jag hellre här och nu. Med min mosiga banan som enda sällskap. Halväten och jävlig.